Capoeira är en afrobrasiliansk kulturtradition och stridskonst med inslag av musik, sång, dans och filosofi som utvecklades av afrikanska slavar i Brasilien. Dess centrum är beläget i Salvador de Bahia, som en gång var Brasiliens huvudstad. Enligt sägnen utvecklades capoeira ur traditionella afrikanska kamparter som slavarna maskerade i form av dans, då de var förbjudna att utöva och träna dem. Själva kampdansen karaktäriseras av konstant rörelse, svepande och cirklande slag och sparkar, med mycket handstående, volter och hjulningar.
Capoeiran dansas till musik av ett bateria, en liten "slagverksorkester" där enkla instrument används. Instrumentens antal kan variera beroende på tillfälle och vilken stil som spelas, men det viktigaste instrumentet som alltid ingår är berimbau - ett enkelt ensträngat instrument som kan liknas vid en pilbåge. Oftast finns även atabaque - trumma, och pandeiro - tamburin med. Instrumenten ackompanjeras av sång och i vissa fall handklappningar.
Eftersom capoeira utvecklades bland de lägsta i samhället finns få bevarade historiska källor om capoerians uppkomst och tidiga historia. Till och med ordets etymologi är omstridd. Det skulle kunna härledas från det portugisiska ordet capão som betyder "capon," eller kastrerad tupp, och kunde innebära att stilen liknas vid tuppfäktning. Bland andra så tror Grupo Capoeira Angola Pelourinho att capoeira är en utveckling av den afrikanska ritualen N´golo, "zebrornas dans".
Vad man vet är dock att när portugiserna började kolonialisera Brasilien under 1500-talet, skeppade de slavar från Afrika för att använda som arbetskraft i det nya landet, eftersom ursprungsbefolkningen snabbt dukade under av olika epidemier som européerna bar med sig.
Slavarna som skeppades i den portugisiska traden kom främst från tre afrikanska stammar: Yoruba och Dahomenska från Sudan och Bantu-stammarna från dagens Angola, Kongo och Moçambique.
En av de första nedtecknade beskrivningarna av Capoeira härstammar från 1800-talet då en läkare och historiker vid namn Melo de Morais Filho som dokumenterade Brasiliens folkliga traditioner beskrev något som liknar Capoeira. 1825 avbildade den tyske målaren Johann Moritz Rugendas Capoeira i sitt verk Voyage Pittoresque dans le Brésil - "En pittoresk resa i Brasilien" en bild med namnet "Capoeira, eller Krigets Dans" vilket kan ge stöd åt tolkningar som menar att Capoeiran i första hand utvecklades som en dans och inte som en krigsform.
Andra teorier finns att Capoeiran var slavarnas sätt att förbereda sig för uppror mot sina herrar, som till exempel detta citat av Augusto Ferreira: "Capoeira föddes ur ett brinnande begär för frihet. Enbart genom dessa mäns ansträngningar kunde slavarna fria sig själva, och återvända tillbaka till den frihet som de hade berövats i deras eget land".
Under århundradena lyckades i alla fall många slavar fly om det nu var med eller utan Capoeirans hjälp, och de slog sig samman i sk. Quilombos. Fria samhällen som låg svårtillgängligt i djungeln. Där Capoeiran fortsatte att praktiseras och utvecklas.
Men när slaveriet avskaffades 1888 föll många slavar ner i fattigdom och utanförskap.
Många föredetta slavar flyttade in till städerna, där Capoeiran, flyttad från sitt kulturella sammanhang degenererade till blodiga gäng- och gatustrider. De som tidigare med hjälp av capoeiran kämpat för frihet, tog nu till den för att överleva dagen. Capoeira blev förknippat med kriminalitet och gatuslagsmål och förbjöds. Även andra kulturformer med rötter i Afrika förbjöds trots att slaveriet avskaffats. Det var till och med förbjudet att känna till capoeirans existens, men trots detta fortsatte Capoeira att utövas i hemlighet av ett fåtal mästare. För att skydda sig mot polisen använde sig capoeristerna av smeknamn, sk apelidos, en tradition som än idag lever kvar i Capoeiran.
Även om capoeiran utövades i förtryck överlevde den och utvecklades, mycket tack vare Mestre Bimba, som 1932 grundade sin första Capoeiraakademi i Salvador de Bahia. Elever från övre samhällsklasser deltog och det blev Capoeirans räddning. Efter att utländska diplomater sett och imponerats av en uppvisning gjord av Mestre Bimba och hans elever beslöt Brasiliens dåvarande president Gértulio Vargas (1937) att förbudet mot capoeira skulle upphävas och att capoeiran skulle bevaras som kulturarv.
Mestre Bimba utvecklade capoeiran i en ny riktning han kom att kalla Regional. Denna stil karakteriserades av mer struktur och sport än traditionell capoeira.
Mestre Bimba införde graderingar i stil med japanska budo-arter och vita träningskläder. Han utvecklade även ett antal sekvenser av attack- och försvarstekniker han använde för att lära ut Capoeira.
Denna stil blev snabbare och mer atletisk än traditionell Capoeira. Motionsaspekten betonades mer än de gamla sångerna och riterna. Samtidigt fanns det capoeristas som kände att capoeirans ursprung höll på att glömmas bort. Mestre Pastinha grundade sin första akademi 1942 i Bahia och är i dag ansedd som den främste beskyddaren av den stil som numera kallas Capoeira angola. Han betonade traditionen, de gamla sångerna och lekfullheten.
I mitten på 1970-talet började utvandrade Capoeiramästare lära ut sin konstform i USA. Capoerians stigmata att förknippas med de fattiga och utslagna började långsamt att brytas och fler upptäckte skönheten i Capoeirans flödande rörelser. Capoeiran började spridas utanför Brasiliens gränser och antalet utövare växer ständigt. Det finns idag ett flertal internationella skolor - Abada, Volta ao Mundo och Capoeira Topaz för att nämna några - som bedriver undervisning i capoeira runt om i världen. Svenska Budo- och Kampsportsförbundet uppskattar att det finns cirka 2000 utövare i Sverige.
Även om Capoeira angola och Capoeira Regional fortfarande är de två största stilarna, och de flesta skolor och Mestres säger sig vara efterföljare antingen till Bimba eller Pastinha och undervisa i deras anda har med tiden en tredje stil växt fram; Capoeira Contemporânea. Även kallad capoeira angonal, som en blandning av de båda. Contemporânea lånar element från både Angola och Regional, men kan även använda tekniker från dans och akrobatik. Man kan då växla mellan att under ett träningspass spela både angola- och regionalspel i rodan.
Denna syn, att det går att kombinera capoeira angola och capoeira regional till stilen angonal har ifrågasatts. Främst av företrädare för capoeira angola som anser att antingen tränar man capoeira angola, eller så gör man regional. Mestre Moraes och mestre Joao grande har förklarat sig företräda detta synsätt.
Capoeira utövas i en roda (ring) där två capoeristas spelar mot varandra medan övriga deltagare sjunger och spelar instrument samt klappar i händerna i takt med musiken. I vissa grupper klappar åskådarna händer. I traditionell capoeira styrs rodan av den som spelar gunga, som är den berimbau som har störst kalebass.
Den bestämmer vilken typ av spel som skall spelas och när de som spelar i rodan skall sluta och lämna plats åt nya spelare. Ibland förekommer det att deltagarna kan gå in i rodan och "köpa spelet", det vill säga avbryta spelet mellan de två tidigare deltagarna och antingen spela med en ny person, eller fortsätta spela med en av dem som var i rodan tidigare. Dansen är mycket fysiskt krävande, då man tillbringar en stor del av tiden stående på en hand, två händer eller huvud och är i konstant rörelse.
Med hjälp av vår lista över Sveriges Capoeiraklubbar
Gå till Capoeiraklubbar